Du vässa den egg som genom eget kött skall klyva
Din kropps förrädare sitter i märgen, vältrar sig i vånda
sen strös saltet, tills rop du endast förmår dig viska
blodet vill från dina ådror sippra
Hjärtat vill från din barm sig slita

Du vässa den egg som genom egen hud skall skära
längta efter en genomskådande blick
någon som tumultet i dig kan ana
Någon som ser dig rå, hör ditt vrålande viskande rop

Du andas och andas för att hinna andan ifatt
Lungorna fylls av kvävande moln
Flämtande töjs din bröstkorg till punkten av sprickfärdighet
Tills du av dödens töcken säkerligen famnas

Längta efter en lättnads suck som bara fadern kan skänka
Faderlösa barn! hur gör du då
Du finner inte syftet i dess blanka spets
Men du vässa den egg som genom eget kött skall klyva