Kan bara skriva dikter som om de vore som på sång
Det är väl svårt att tänka att orden räcker till
om de inte backas av melodi
Men lite över midnatt, när ideerna äntligen flödar
är det försent för att sätta sig vid pianot
Då väcker jag ju alla grannar
Det blir att nynna små strofer istället
Som antagligen döps till "röst 083" och glöms bort
tills jag är uttråkad någon busstur
Men då kan jag ju inte gärna sitta och sjunga
Då stör jag ju alla passagerare
Istället tar jag nog upp mina anteckningar
och skumläser alla de tusen listor jag gjort
Konstiga drömmar, inköpslistor, och värst av allt
Saker jag vill göra
Högst upp är att umgås med mina marsvin
Deras korta liv har ingen plats för mina
Ursäkter och distraktioner
Och ändå har jag svårt att ta itu
Redan förlorat ett jag aldrig helt kände
Första långa kramen när hon dog i min famn
Men sådant hinner/orkar jag inte tänka på
Mer brådskande skummas igenom;
fixa betygen
Ringa mormor, tar ingen energi
men för mig gör det det
Att se min lillebror växa upp
kan ha varit med
Men det blev inte av
Introduceras på nytt varje gång vi ses istället
de gångerna blir färre och färre
Hänger inte ens med i hans faser nu
Verkar som att alla kanske tycker det går för snabbt nu
Finner en liten tröst i det
I utbytta "Gud vad tiden går fort nu för tiden"
Fast det räcker inte riktigt till
Egentligen vill jag skrika och klamra mig fast vid klockans visare
Spjärna emot så tiden tvingas stanna
Jag vill tysta tickandet av mitt liv som rullar iväg från mig
Sakerna jag glömmer blir fler och fler
Sova
svara kompisar
borsta tänderna
Om jag håller mig vaken kanske jag känner att det lugnar sig
Det är en hoppfull tanke
som håller mig uppe om nätterna
Men timmarna går, lika fort
och klockan blir tolv och sen ett och sen två
och vid halv tre
så inser jag att jag slösat några timmar till och antagligen borde sova
På morgonen reser jag mig knappt ur min säng och går som i dimma genom dagen
När kvällen kommer är jag för trött för att börja med min lista
Poesi får jag göra någon annan dag
Marsvinen finns säkert kvar imorgon
Kompisarna kan säkert förstå
Och om de blir färre och färre,
kanske det var menat så