Himlen är en blekt glaserad kupa,
där solen strör ett ljus som ännu saknar kropp.
Det är den tvekande våren,
en dvala som vägrat släppa taget,
en vaka där tystnaden mäter sin egen styrka.

Bäcken har vaknat, men sjunger ännu med hes stämma, under ett tunt täcke av glaskross.
Vattnet vill framåt, vill störta, vill bli hav,
men nätterna kastar fortfarande sina vita ankare
och binder strömmen vid de frusna rötterna.

Det finns en visdom i detta dröjsmål. Att allt som ska växa måste först uthärda tvivlet, att knoppen inte är en explosion, utan en långsam förhandling i ett mellanläge. Men också att livet mognar bäst där i sprickan, mitt emellan, inte längre och ... ännu inte.

Ja vi går nu på stigar som är hälften lera, hälften minne. Omgivningen bär en doft av blöt jord och gammal snö, en parfym av förruttnelse och födelse i samma andetag.

Det är inte bråttom, viskar den grå viden,
det krävs ett mod för att våga vara naken i blåsten, innan löven hunnit väva sina skyddande nät.

Naturen den skyndar aldrig, men ändå blir allt så småningom fullbordat.
Den tvekande våren är en vilopaus, där den sakta förbereder sig för det oundvikliga.

Så när den allra sista isen till slut ger vika,
är det inte ett nederlag för den gamla vintern,
utan endast vårens tysta förhandlingsseger.
Ljuset har äntligen vunnit och lovat att stanna,
nu när jorden till slut vågar tro ... på sitt eget hjärta!