(Som det kan ha varit...)

Familjerna som har gått sönder för längesen. Familjerna som på något mystiskt och helt outgrundligt sätt förmår ha en ordnad och lyckad fasad gentemot den intet ont anande omvärlden. Inne i en lägenhet i det idylliska och trygga radhusområdet vaknar en 46-årig man som är alldeles klart på tung dekis. Det första han tänker är att fy fan en ny dag och morgonångesten som river i den av ett långvarigt alkohol- och tablettmissbruk fetmade kroppen. En ny jävla omöjlig dag av ångest och förnedring. Det är den fjärde maj 1976 och mannen går upp och försöker att slutföra skrivandet av sina avskedsbrev till familjen och sina två bröder samt en del vänner. Den svarta depressionen gör honom utmattad och förvirrad men han vill ändå säga någonting hyfsat vettigt innan han följande sen kväll tömmer tablettburken som är en biljett till himmelriket. Han var en mycket älskad, respekterad och fin människa en gång i tiden, en populär inspiratör, lyssnare och igångsättare. Men efter den sexårige mellansonens tragiska död hösten 1967 så började livet gå snett. Inte mycket till sorgearbete och en konstig övertygelse om att Gud och den kristna tron skulle vara en slags automatisk räddning Otrohet, valium och alkohol. Firman som gick i konkurs mycket på grund av en alltför kraftig privatkonsumtion. Skilsmässa och en stark känsla av att vara vilsen och alienerad. Sex som en tröst och ett substitut för kärlek. Möjligtvis bipolär sjukdom. En hårt tillkämpat självkänsla och att famlande i ett mörkt ingenmansland bygga luftslott dömda att upplösas. En taskig självkänsla redan som barn med en far som var periodare och som gick på luffen på somrarna och deklamerade Dan Andersson och Nils Ferlin? Faster Rut som dränkte sig i Svartån. Att veta att denna dag är den allra sista dagen i det vidunderligt ruskiga livet. Valium som sköljs ned med kaffet. Den totala bristen på aptit. Ens före detta fru som ligger och sover på övervåningen efter nattvaket på lasarettet. Yngste sonen har gått till skolan. Att i den sedvanliga åtsmitande röda träningsoverallen gå ut och hämta tidningen och hoppas att slippa stöta på någon granne. Att känna sig som en ingen och ingenting, väldigt skamsen och skuldkänslan här nere i den obeskrivligt groteska avgrunden i kombination med en ljuvlig lättnad och befrielse från mardrömmen som det inte går att förändra och råda bot på. Den avskyvärda ångesten som aldrig går över.
Rastlösheten. Vem är jag och hur kunde det gå så här illa? Det absurda i att sitta i en lägenhet där jag inte bor längre utan på nåder får vistas i för att jag inte står ut med att vara ensam. Yngste sonen som inte kan undgå att märka av hur jag mår och som ständigt och mycket ivrigt försöker att uppmuntra mig. Jag har verkligen betett mig som en egoistisk skit och svikare och jag kan aldrig gottgöra det och bli förlåten. Klockan är strax tolv och jag måste få i mig något att äta. Jag miste körkortet i vintras efter en rattfylla vilket var en riktigt stor smäll. Valium hjälper inte mycket. Ingenting hjälper. Jesus är du här hos mig? Kan och vill du förlåta mig? 60-talets otroliga klassresa, att från att ha varit en relativt fattig typograf och fembarnsfar till att som försäljare tjäna 240.000 kronor om året. Att sedan ungdomen ha varit en inbiten sosse och ordförande i ungdomsförbundet i Örebro, och när pengarna rullade in byta partifärg och börja att anamma den kristna trosrörelsens framgångsteologi. Den inre moraliska kompassen som glömdes bort, köpa lyx på kredit och leva vidlyftigt. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än vad det är för en rik man att komma in i himmelriket, som det står i bibeln. Att sin sista dag i livet stå och halsa koskenkorva i väntan på att ens före detta fru ska vakna och laga middag. Vad ska jag säga till henne? Vad ska vi prata om under vår allra sista eftermiddag? Vi träffades väldigt unga i folkets park en kväll 1950 och gifte oss samma år.
Vi fick tre döttrar följande tre år. Första sonen kom 1955. På en promenad häromdagen berättade jag om mina sexuella utsvävningar och excesser i hopp om att bli förlåten och att vi skulle kunna bli ett par igen men hon tvärnobbade och propsade på att jag måste skaffa mig en egen lägenhet. Jag boende ensam det är en omöjlighet. Valium. Låt den här fördömda dagen gå fort. Björkarna har börjat att slå ut och tulpanerna blommar snart. Jag har försökt att läsa Dostojevskij Brott och straff men står inte ut med Raskolnikov. Yngste sonen kommer snart från skolan. Jag måste försöka rycka upp mig. Hans mamma har börjat att röra på sig där uppe. Jag mår konstigt nog bättre. Jag ska ge henne ett varmt leende. Det måste kunna finnas något ljus i mörkret trots allt, någon slags värdighet i den gränslösa förödmjukelsen. Sonen kommer hem och ger mig ett leende. Före detta frun som inte ger mig någon blick alls, ställer sig i köket och förbereder middagen som blir köttbullar med hemmagjord lingonsylt. Något samtal inleds inte på en lång stund. Vår bröllopsresa som bestod i att cykla till socialdemokratiska ungdomsförbundets vackra ställe Bommersvik i Södermanland. Tjugosex år senare så sätter hon sig bredvid mig i matrummet och ser förvånad ut över att jag ler mot henne så varmt och oförställt. Har det hänt något undrar hon och jag svarar nej men jag tycker om dig så mycket. Sonen och jag spelar Chicago och sen är det dags för middag. Eftermiddagen går och vi talar en hel del om de lyckliga minnena, femtiotalet och barnen, resorna, tiden innan vår sons död, att det var den bästa och lyckligaste perioden. Yngste sonen som lyssnar på ABBA och visar vad han har byggt med lego. Du är fantastiskt duktig säger jag och kramar honom.
Det blir kväll och före detta frun ska åka till jobbet. Jag kramar henne extra hårt och länge och säger att jag älskar henne och att allt kommer att bli bra. Sonen och jag tittar på TV och spelar fia med knuff. Jag vill bara vara i det här oväntade gudomliga flödet och ge honom all den kärlek jag har. Han går och lägger sig i mammas dubbelsäng på övervåningen och jag går ner och lägger i ordning avskedsbreven. Efter en halvtimme går jag upp, öppnar dörren försiktigt på glänt och ser på min älskade pojke som sover en lång stund och stänger dörren. Jag går ned och in på mitt rum och låser dörren. Jag tar burken med de dödande tabletterna och sätter mig och läser början av Johannesevangeliet. Sen sköljer jag ned tabletterna med ett glas vatten, lägger mig i sängen och inväntar det varma och befriande kärleksljuset och att få möta min mellanson.

Morgonen nästa dag kommer mamma hem från och knackar på dörren och upptäcker att den är låst. Hon ringer sin svåger som är en före detta hockeyspelare och tacklar in dörren. Det är för sent att göra någonting men de ringer efter ambulans vars personal konstaterar att mannen i rummet är avliden. Det är den femte maj 1976 och den yngste sonens elfte födelsedag. Krishantering och sorgeprocess blir högst bristfällig och om drygt tio år så får han ett psykotiskt sammanbrott. Psykisk ohälsa ska hemsöka honom genom en stor del av livet men han får till slut hjälp genom adekvat vård och hjälp på Örebro rättspsyk samt diagnoser och mediciner. Han sitter och skriver detta och han fyller 61 år idag. Det är 50 år sedan pappa valde att avsluta sitt liv. Men i första hand är det faktiskt hans födelsedag. Han känner att han är värd det. Solen skiner och det är livet som pågår.