Plötsligt känner jag för att skriva. Något vill ut. Den gamla tonårsdrömmaren, som dränkts i cynism, som såg något vackert i idealen. Han kanske aldrig dog. Han kanske var i dvala.

Han, som sneglade upp mot himlen där jumbojetplanet flög, och föreställde sig resenärerna och äventyren de färdades mot.

Han, som skolkade och var luspank, som gick under stjärnorna, där månljuset gjorde stenarna bleka som skelettdelar, gnistrande och spöklika, i en konstutställning bara för honom.

Livet är fortfarande vackert och tungt, och poeten - om jag någonsin var en, är fortfarande en drömmare. Jag sitter här, ett helt liv senare, fortfarande luspank, fast med en del egna äventyr i bröstfickan.