I
schaktmaskinen

Hjärtat gör sken
av en schaktmaskin
inne i en grusgrop i skogen,
dämpad av sandbranter & barrskog

Jag registrerar livsuppehållaren
som aldrig håller
såsom från en backsvalas förströdda fladder
vid jordhålan

– inte mer än så

...och just så ouppmärksam
är den levande
– den blod & syreberusade –
på den nåd (eller förbannelse)
som breder ut de världsliga infallen
för henne,
och bär henne mot stjärnorna
eller knivens klagande blad

II
guds avbild

Revbenskorgen
under hakan
är en utspänd förrådslokal
någonstans på fastigheten

Fötterna
är ett par avlägsna artfränder
vid alltets fotända

Hudens presenning
har skyndsamt dragits ut
över organens pysande & pulserande
vedervärde,
som ansetts utgöra en nödvändig omväg
till Guds avbild; stank & orenlighet
– och kårhus knäppande av kaukasiskt grubbel

III
doré

Natten kommer med lödkolvar
och personliga uppenbarelser

Seldonen smörjs och putsas;
doften stiger gudi behaglig
genom molnformationerna
och hästarna flyger
i enlighet med Uppenbarelsen

Doré gör precis vad han ska
för myten, för sagan,
för påven
och dennes blödande små korgossar,
försvarslösa i trosvisshetens dunkel
vid den heliga stolen
– men drämmer alltid till
på Hollywoodvis
med rättfärdig hämnd vid trätrycket,
efterlängtad båd fram & tillbaka
i rökelsediset,
och alla är nöjda nere i misären,
så länge det inte känns ensamt
i djupet