Jag kan sitta vart som helst.

På ett flygplan
bland molnen,

på ett tyst café
i stan,

eller i mammas
trygga närhet.

Jag ser er.

Speciellt er med
grått hår och trötta axlar,

er som bär på år
jag ännu inte har levt.

När jag ser er lida,
blir jag tung inuti.

Ett litet sting
i hjärtat,

en tår som väntar
bakom ögonlocken.

Jag ser en rynka
i pannan och undrar:

Vilket hemlighet gömmer du idag?

Är du ledsen för något
som nyss har hänt,

eller trött på att
bära allt ensam?

Jag vill finnas där
för alla.

Jag vill sträcka ut
mina händer

och laga det
som är trasigt.

Men mina händer
är bara femton år gamla,

och hur mycket jag
än försöker,

så räcker jag
inte till.

Jag kan inte rädda
hela världen själv.

Det gör så ont
att veta.

Att det finns de som badar
i guld och överflöd,

medan andra fryser ihjäl
i skuggan av deras slott.

Varför knyter de sina händer
kring sina rikedomar

när de skulle kunna vara den eld
som tinar upp er kyla?

Om vi bara delade med oss
av det vi har,

skulle de trötta axlarna
kanske bli lite lättare.

Men tills världen förstår det,
fortsätter jag att titta.

När ni bär på hemligheter
som gör blicken tom,

blir jag en spegel
för er tysta gråt.

Men de sekunder då ett leende
spricker fram i ert ansikte,

är det som om solen plötsligt
bryter igenom mitt eget mörker.

Då slår mitt hjärta lättare.

Jag kan inte läka er.

Jag kan inte tvinga
världen att bli snäll.

Men jag sitter här i
tystnaden bredvid dig,
en okänd främling,

och låter mina egna tårar
falla för det du bär.

Du går aldrig helt ensam
genom rummet,

för jag bär din tyngd i mina tankar.