När den klarblåa scillan ställer sig ståtligt
känns det konstlat med minutiöst mastrad ambient.
Jag vet inte varför det blir så,
men det blir så varje år.

Jag vill inte lyssna på den medvetna indierocken,
varje sträng de slår är ett genomtänkt PR-trick,
och det genomtänkta är inte naturligt.

Och de tuffa japanerna,
de som bara spelar in live för att hitta det perfekta bruset.
De vet ju precis vad de gör
när deras skakiga gitarrer skriker rakt in i en kondensator.

Men nu vilar de rosa körsbärsbladen
så självklart framför mina ögon.
Och då vill jag höra någon
som inte vet vad han gör,
men som gör det ändå.

När dalen klär sig i högtidsdräkt,
då hittar jag din röst igen.
När björkarna gör sin sträva skrud i vitt,
då hör jag ditt munspel i vinden.

Och du vet inte vad du gör,
men du spelar ändå.
Så spela ditt munspel, och jag ska lyssna,
du vet ingenting, men jag vill lyssna.