Stora män sa att världen kallade på oss
det väntades oss ära bortom horisonten
Så vi gick utan att vara redo att slåss
utan att förstå begav vi oss mot fronten

Vi var då blott pojkar som kallades män
stövlarna var för stora rockarna likaså
Såg på varandra och sökte blott en vän
mot ett krig som blott stora män angå

Himlen var grå utan antydan till sol
den verkade veta vad som väntade idag
Prästens ord ekade tomma från ifjol
ord från någon som aldrig mött ett slag

Marken skakade den skrek den bad om fred
sökte trygghet från löften av igår
Men var steg den bar ekade av krigets ed
av löften om död som blott få förstår

Ingen talade om rädslan om dess köld
den som lägger sig som is i var själ
Blott din frändes andetag är din sköld
som skänker mening och vill dig väl

Vi var ännu människor i envars andetag
när eld och död släckte vänners namn
De blev till minnen utan egen morgondag
när de fann sin frid i krigets hamn

Vi vandrade sedan hem i fredens tystnad
inte med seger utan med minnen av död
Vi hade tillfälligt mättat krigets lystnad
men ingen lär av igår blott när krigets glöd