Natten mellan dagarna
bar en smäll genom staden,
och ett hus i västra Moskva
öppnade sitt krossade fönster
som ett öga som inte längre
orkar blunda för himlen

En drönare — eller bara dess skugga —
drog en tyst linje genom luften,
ända in i hjärtat av den zon
som sägs vara ogenomtränglig,
sex kilometer från maktens murar

Rösterna från myndigheterna
föll som lugnande snö,
men under ytan vibrerade frågorna,
de där röda, envisa frågorna
som ingen riktigt vill bära

Och över allt detta
närmar sig den nionde maj,
en ritualiserad marsch
genom historien och nuet,
en scen där styrka ska visas
även när marken darrar

Kreml ber om en dags stillhet,
ett andrum i krutrökens tid,
men svaret från andra sidan
kommer som kall metall mot sten:
ingen paus i ett krig
som fortfarande brinner

Så fortsätter Moskva,
med sitt rykande ögonlock,
med gator som gömmer sin oro,
med människor som läser himlen
som en text skriven i ett främmande alfabet,
där varje explosion bara är ett kommatecken
i en mening ingen längre
vet vem som skriver.

Eko över havet.

Vittnen talade om en kraftig explosion, om militär utrustning som rörde sig genom natten, som om marken själv försökte byta hjärtslag.

Då spred sig dånet över havet, ett eko som bar på mer än ljud — måsarna visste redan slutet, de cirklade lågt som om de mindes varför människor slåss för en bit land och om de ens vet varför längre.

På skärmen såg jag unga människor, elegant klädda, promenerande genom en ukrainsk stad som om kriget bara var en skugga i periferin. Propagandan blommar på båda sidor, lika envis som ogräs i asfaltens sprickor.

Och ändå — körsbärsträden doftar så vackert i länder där ledare inte ritar gränser över platser där historien börjar, där händer sträcks ut med förkläde och bröd för grannskapets skull, mätt i fåglarnas tril och i boet där de skyddar sina ungar på den mark som är deras.