Jag har vigt mitt liv åt den rakknivstunna gränsen, den omöjliga punkten av jämvikt där kärlekens ljus ständigt bryts mot smärtans prisma. Ena stunden en levande eld, en sol som förtär sig själv av lycka, i nästa en vålnad som söker asyl i skuggornas dunkla värld.

Jag letade efter struktur, en röd tråd av förnuft, men fann bara att kosmos saknar geometri när hjärtat blir mätinstrumentet. Jag antog skepnaden av en fågel med vingar av sot, en varelse dömd till evig acceleration mot horisonter som bara existerar i hungriga ögon.

Mina mål var katedraler byggda av luft, fantastiska, glimmande, men absolut icke-existerande. Jag förstod nog aldrig att flykten inte var en rörelse bortåt, utan bara förspelet till tyngdlagens formler, ett fritt fall där himlen slutligen avsäger sig sitt ansvar. För som en rastlös vind rörde jag mig genom världens lungor, en sorts temporär virvelvind som oftast sökte fäste i städernas stenansikten.

Du sträckte ut dina händer, endast beväpnad med sanningar, med ord som var tunga av verklighet och omsorg. Men hur fångar man den som inte vill ha en verklighet? Ja du försökte verkligen tämja stormen med logikens piska, men jag var redan borta, upplöst i rörelse, innan marken återigen krävde min kropp tillbaka.

Där, högt ovanför den fasta markens obarmhärtighet, skrattade jag åt verklighetens bleka ansikte. Jag var en skugga kastad av Eiffeltornet, svindlande hög, men utan egen substans, en projektion som sträckte sig mot oändligheten bara för att i skymningen retirera in i mitt eget skals mörker.

Ja där inne, i ensamhetens kalla vacuum, fann jag kanske ändå den sista bekräftelsen, att min egen patetiska livslögn, var den enda sanning jag någosin lyckats ... fullborda.

Copyright © AndLou