Jag går genom dörrar
som kastar mig
in i mitt hems öken.

Och himlen vidgades när
den upptäckte att jag skulle
dö av glädje.

Jag står inte ut med att känna
vinden för näst sista gången,
jag svettas ut mina sorger eftersom
jag inte längre har några sista alternativ.

Mina bedrifter var små jämfört
med spindelnäten i min grav.

Det jag lärde mig stannade
kvar i det förflutna.

Jag har ingen framtid att
påminna mig om, bara ett
förflutet som kräver ljus från mig.

Jag sov en gång i framtidens mage
utan att veta att det var en utopi
slutet på min mognad.

©E Nordin