Bing Video

En madrigal som vaknar, staccato som första andetaget i en åttatimmarsnatt av fågelsång på P1.
En dikt om den mest välartade av alla varelser: fågeln som aldrig skriker av smärta, aldrig klagar när vingbenet brister, men som när glädjen rör vid den — sjunger för hela universum.

Madrigal för fågelsångsnatten
Klockan är två minuter över tolv
och världen håller andan.
En fjäder darrar i mörkret,
ett hjärta slår i staccato,
som om natten själv stämmer sitt instrument.

Ingen dirigent lyfter sin pinne,
ingen mäter takten,
och ändå börjar konserten
med en disciplin som bara naturen kan.

För om man skulle karakterisera en fågel
är det så här:
den skriker inte när den faller,
den klagar inte när vingen brister,
den bär sin smärta tyst
som om den vore en hemlig sten i bröstet.

Men när glädjen rör vid den —
då öppnar den hela himlen.
Då sjunger den inte för oss,
inte för skogen,
inte för gryningen som ännu sover,
utan för universum självt,
som om varje ton var en gnista
som tänder stjärnorna på nytt.

Och vi, vakna i nattens radio,
lyssnar som om vi hörde
världens första bön.