jag sitter på golvet
i mörkret
delar håret med fingrarna

inte efter spegel
efter motstånd

kammar bakåt genom slingorna

igen
igen

ljudet nära rötterna
något torrt som ger efter för sent

allt hakar fast i sig självt till slut
om man fortsätter störa det länge nog

sen virknålen
in genom trasslet
ut igen

små rörelser
som nästan ser omtänksamma ut i mörkret

fästa det lösa

hindra hela konstruktionen
från att börja tala för tidigt

vissa människor går genom livet
och ingenting verkar minnas att de varit där

andra lämnar efter sig fibrer överallt

som om något i kroppen river sig självt
mot världen
varje gång det försöker passera genom den

utanför fortsätter huset

rör som slår till i väggen
ett tvljud genom ett annat rum
ett barn som hostar kort i sömnen
sedan tystnad igen

jag sitter kvar på golvet
arbetar in trasslet djupare

gör det hållbart

för att reda ut det nu
skulle inte göra det mjukt igen
bara förstöra formen det lärt sig att överleva i

jag vet inte varför det känns viktigare
att hålla ihop det
än att det gör ont

ibland hittar jag kvitton i jackfickor
och känner inte igen dagarna längre

ändå fortsätter kroppen
spara allt

värme mot huden
någon som håller kvar
handen
en sekund för länge

några strån lossnar varje gång jag drar virknålen igenom

det gör ont i hårbotten nu

inte skarpt

mer som något elektriskt
som vägrar släppa taget långt under huden

jag fortsätter ändå

jag vet inte vad jag skulle göra annars
det här fungerar åtminstone

det finns något lugnande
i att händerna fortfarande vet
hur man håller ihop saker

även när resten
börjat falla isär utan ljud

när jag till slut reser mig
följer kroppen efter
långsammare än vanligt

som om någon del av mig
fortfarande sitter kvar
på golvet i mörkret

och arbetar vidare
efter att arbetet redan blivit färdigt