Vilken kall natt,
som om mörkret självt ville kyla
den lilla yrseln från solen mellan två och tre.
Körsbärsblommorna fladdrade redan,
som fjärilar som hade glömt att de en gång var knoppar.

Våren är i full prakt,
otålig, nästan generös,
och jag gick genom dagen på stigar som omkullkastats av gyllene Guldviva.
som en elev inför naturens milda lärare.

En vecka senare hade allt lugnat ner sig,
vinden smekte dess landskap
som över en sovande panna.
Det smaragdgröna havet steg långsamt,
smekte min blyga blick
och visade mig hur tystnad
kan vara ett slags kunskap.

Och jag förstod:
våren lär inte med ord,
utan med nästan omärkliga rörelser —
ett fall av blommor, en vind,
en tystnad som öppnar sig
som en bok utan sidor.