Regnet har dragit förbi och lämnat jorden naken. Vi rör oss längs stigar som ännu doftar av väta, vandrar likt sömngångare som just slagit upp ögonen mot en värld som druckit sig otörstig på sol.

Där gläntan nyss vilade under en tung, grå kupa vibrerar nu luften av allt det som vill börja om. Vi söker oss inte längre mot ett mål, utan mot själva närvaron.

Stigen leder oss dit marken är som mest generös, där smultronen trätts upp på grässtrån, små, röda hjärtan av sommarens tysta arbete.

Vi skålar inte för att fira en händelse, utan för att hylla ögonblicket, detta sköra nu som just nu i detta ögonblick, är allt vi faktiskt äger.

Vid havets rand blir tanken genomskinlig. Doften av salt och tång påminner oss om ursprunget, och i klippornas lagrade värme bleknar det som skavt.

Det är inget mirakel, bara naturens enkla logik, att det som är tungt får sjunka, och det som är levande får sträcka sig upp mot ljuset.

När vi till slut stiger ner från bergets höjd är det inte bara en vandring där i rummet, utan också genom år av växlingar och längtan.

Varje skugga i dalen bär på ett glömt minne som nu vaknar till liv i den svala brisen. Vi har lärt oss att lita på förvandlingen, på att varje vissnande bär på ett frö.

Naturen kräver inga svar av oss, den går vid vår sida, en tystlåten vän som vet att den vackraste resan är den ... utan slut.

Copyright © AndLou