Jag lägger mig i solen en timme, tyst som en tanke som inte vill störas. Det är den grönaste dagen, en dag med klorofyll i blodet, som om världen just nu andas långsammare för min skull.

Körsbärsblommorna darrar i ögonvrån, som fjärilar som tvekar inför regnet som väntar. Luften är varm på ett sätt som bara händer mellan två och tre, när våren glömmer sig själv och blir sommar i en minut.

Snart faller natten med sitt regn, sköljer bort dagens ljusa damm, men nu — just nu — är balkongen ett litet altare där solen skriver sitt sista brev på min hud.

Och jag tänker: en timme räcker ibland för att hela kroppen ska minnas att den är gjord av ljus.