Apparaten piper innan jag står stilla.
Den påstår att den “känner igen mig”.
Det gör mig orolig.

Jag sveper den över mig,
ett långsamt streck av ljus
från huvud till fötter,


Displayen blinkar till:
för lite sömn,
för hög puls,
spända axlar.

Den fortsätter,
hittar små avvikelser,
saker jag inte märkt,
saker jag inte bett om att få veta.

Den hittar fel i pannan,
fel på lilltån,
fel i örsnibben.

Sedan stannar den, tvekar
och lägger till en rad:
"emotionell belastning: återkommande".

Jag står still,
låter den räkna,
låter den summera mig.

Jag väntar på att den ska säga något snällt.
Det gör den inte.

När den är klar
skriver den ut ett kvitto:
“Tack för ditt tålamod”,
en smiley
och “lycka till”.