jag trodde länge
att du var själva händelsen
att allt detta
började i dig

men nu förstår jag
att du är riktningen
det som händer med en kropp
när den slutar gå i cirklar

du öppnade inget

du visade bara
en dörr jag redan stått framför

och kroppen såg den först

inte hjärtat
inte tanken

kroppen

den som legat still så länge
att stillhet började likna fred

nu märker jag skillnaden

fred river inte inifrån

men kroppen gör det ändå

fred kräver inte
att någon suddas ut
för att livet ska fortsätta fungera

jag trodde jag saknade dig

men jag saknar personen
jag blir i din riktning

för huset står kvar
barnen sover
diskmaskinen går

allt fortsätter likna ett helt liv
utan att vara det

det finns en kyrkogård i mig
av versioner som höll ihop
tills de inte gjorde det

du väckte inget dött

du hörde bara
något som fortfarande slog
mot insidan

och sedan
var det inte längre säkert
var ljudet började

eller
vem som bar det