Vad ska man göra, vilken strategi ska man hitta på, frågade sig en 11-årig prepsykotisk pojke vars pappa hade begått självmord natten mot pojkens födelsedag tio dagar tidigare. Det är ingen som pratar med mig om det som har hänt och jag sitter på mitt rum och all glädje och livslust är som bortblåst. De vuxna som bara vill skydda pojken mot det mörka och onda. Klumpen i bröstet och den starka känslan av en bisarr overklighet när pojken ligger på sin säng och bara vill försvinna ut ur mardrömmen. Man byter radhuset mot en mindre lägenhet snett över gatan och ett annat outhärdligt problem dyker upp i form av en väldigt skadad, cynisk och arrogant demon som passar på att uppvakta och på eget bevåg bara hux flux flyttar in. Den nya styvpappan mobbar pojken ganska hårt under sommaren 1976 utan att hans mamma reagerar och ingriper. Pojkens alldeles soklart bräckliga verklighetsanknytning blir allt svagare när
han flyr in i en dröm- och fantasivärld. Om tio år så inträffar det superkatastrofala psykotiska sammanbrottet. Mamma kvittrar euforiskt som en koltrast över förälskelsen under den härligt magiska sommaren. Hennes av förljugenheten härjade och omtöcknade son vräker på KISS, ett amerikanskt hårdrockgrupp bestående av häftigt utklädda och sminkade män som vill tjäna en miljon dollar var. Vart flyr man när man inte kommer undan en grotesk verklighet, vad gör man? Jo pojken kommer på att man lätt som en plätt bara förtränger allt negativt som har hänt och stänger av de hemskt outhärdliga känslorna. Då känner man sig som en helt ny människa, euforisk, stark och handlingskraftig samtidigt som man idealiaerar alla i sin helt underbara och fantastiska omgivning. Tänk positivt, optimistiskt och framåt absolut inte bakåt. Det finns ju barn som har det mycket mycket värre tänk på det. Var glad och väldigt tacksam över att du har det så pass bra och
att du är lyckligt lottad. Pojken är i själva verket extremt traumatiserad och redan på den lägre graden av gränspsykos. Men vad bra vi har det tänker han när de sitter runt middagsbordet och äter pannbiff med lök. Den sjuke pojken är fullständigt övertygad om att han mår bra. Alla mår bara bra och allting är toppen. Den kreativa pojken stänger rum efter rum i sig själv. Mamma är så stolt över sin duktige son som har klarat av sin pappas självmord så bra. Psykotisk är någonting man bara inte får bli men pojken är ute på en allt tunnare is. I det trygga välfärds- och förträngningssamhället behöver man inte oroa sig. Sverige är ett bra land hävdar Statsminister Olof Palme bestämt.
Det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, upprepar pojken när han cyklar bron över motorvägen på väg hem. Han har struntat i skolan och suttit och gått omkring på den gamla delen av lasarettet där han föddes en gång i tiden. Han spanar in läkare, annan sjukvårdspersonal för att insupa deras vuxna trygghet och pålitlighet. Pojken berättar inte för någon om den dagen då det faktiskt krisade utan förtränger och stänger av som vanligt vilket sker per automatik. Hemma åker masken på och hans invanda och luttrade skådespeleri som han till slut inte är medveten om att han håller på med. Att han lever riktigt farligt och att vägen han vandrar leder alltmer vilse det har inte en aning om. Vi har det ju så himla bra i vår familj. Risken för att något ont och galet ska inträffa är ytterst minimal. Det tidigare livet är utraderat och blickar vi entusiatiskt och nyfiket framåt mot en framtid som lovar gott. Åtta år senare i november 1986 så sitter pojken som har blivit en tjugoettårig ung man och är något helt otroligt psykotisk. Långtradare kör förbi i det centrala Örebro och han tar desperat några kartor antidepressiva tabletter i hopp om att dessa ska sätta en punkt för terrorn och den konstant omänskliga tortyren. Det blir magpumpning och transport till en psykiatrisk avdelning där ond häxa till skötare ger honom en rejäl och rungande utskällning. Psykosen håller på under ett år som känns som fem år. 1978: Pojken illusoriska känsla av trygghet och meningsfull gemenskap. Han inser inte hur ensam han är på ett inre plan. Mamma och styvpappa är ett så lyckat par. Hela livet är som en paradisisk dröm som aldrig får ta slut. Starka tendenser till gränspsykos och snudd på panikångest på sommarkollo vilket naturligtvis förträngs. På skolfotot i sjuan så ser man en pojke som helt uppenbart har stora problem men omgivningen ser det som den vill se. Tänk positivt och optimistiskt! Framåt mot en jublande framtid! 1987 i juli så försöker han att ta livet av sig igen genom att sänka sig själv i Svartån i Örnsro på hängbron med en sten och en lina. Han dricker alldeles för mycket Absolut vodka emellertid och det spårar ur.
Han tar sig i alla fall hem ett par hundra meter bort och den utstuderade mardrömmen fortsätter. Psykiatrin klarar inte av att ställa rätt diagnoser. Att inte ha någon, att sitta ensam i helvetet helt maktlös och förtvivlad, tom och skräckslagen. 1979 i åttan ballar bara pojken ur med studierna och stör på lektionerna. En helt aningslös vuxenvärld ömsom uppmuntrar och skäller. Styvpappan har flyttat. Något samtal med kurator eller skolpsykolog förekommer inte. Pojken drogar med sex utan kärlek tillsammans med flickvännen. Han är på väg mot avgrunden men hävdar att allt är helt OK.
Hans lyckliga lågstadietid med bäste kompisen Per är väldigt avlägsen och främmande. Mörkret har sugit tag i honom och vill inte släppa taget. Djävulen får sig ett gott skratt då.