Det är ju inte så lite provocerande att vissa biologiska nykomlingar, låt oss kalla dem "de yngre", tog sig friheten att stämpla mig som något antik under mina många besök och föreläsningar, på landets gymnasieskolor, högskolor och universitet. Detta enbart baserat på den imponerande siffra jag lyckats skrapa ihop i folkbokföringen!

Man bör naturligtvis visa oss "årsrika" en gnutta respekt. Inte bara för att vi har överlevt fler vintrar, utan för att vi faktiskt har navigerat (relativt) oskadda genom en samhällsomvandling som skulle få en modern influencer att drabbas av total systemkollaps. Om utvecklingen fortsätter i samma tempo de kommande 50 åren kan man ju verkligen undra var ni hamnar, ni som fortfarande har mjölktänderna kvar i det här sammanhanget.

Ett glasklart och livsviktigt exempel på denna härdning är pennvässaren. Ja, ni hörde rätt. För oss var pennvässaren inte bara ett kontorsredskap, det var ett precisionsverktyg i vår frihetskamp under tiden i grundskolan. Man var i princip en laglös rebell om man lyckades motivera en promenad fram till katedern mer än två gånger under en och samma lektion för att åtgärda en avbruten blyertsspets.

Jag minns än i dag hur jag med rak rygg gick de där 15 ödesdigra stegen fram mot lärarens högborg, katedern. Den tredje gången under samma lektion! Mina klasskamrater följde mig med skräckblandad förtjusning, det var min egen personliga frihetsmarsch genom ett tyst klassrum. Det kändes som om man bröt mot varenda vedertagen samhällsnorm och klev långt över gränsen för vad som anses vara ett normalt mänskligt beteende.

Det är alltså detta extremt analoga lilla "verktyg" som utgjorde vapnet och symbolen för vår heroiska kamp mot det dåvarande patriarkatet. Den har på många sätt format mig till den missförstådda ikon jag är i dag, på gott, på ont och med en jädra massa symboliskt ... träspån i fickorna. ;-)

Copyright © AndLou