Redan som ett genialt remarkabelt treårigt underbarn blev jag invald i Den Svenska Akademien. Hårt traumatiserad och nyss utskriven från BUP satt jag i knäet på Horace Engdahl. Djupt försjunken i mystiken och metafysiken ställde jag mig på bordet och deklamerade Nelly Sachs, Lars Noren och Paul Celan. Mamma satt på psyket och pappa hade hängt sig på vinden. Hela min förtvivlat urspårat euforiska existens var en virvlande metamorfos mot vansinne och död, kärlek och befrielse. Birgitta Trotzig tog mig i sin barmhärtiga famn och matade mig med välling. Jag hade kommit hem och blev en helt vanlig pojke som spelade fotboll, läste Tintin, byggde lego, och lyssnade på ABBA. Men trettio år senare så gick jag på stan bipolärt supermanisk och letade tomburkar och fimpar. Jag var hemlös och min euforis intensitet var överjordisk. Människorna var som mycket uppskruvade, blinda, döva, och likgiltiga AI-robotar i ett samhälle som var väldigt nära en total kollaps. En äldre väldigt självgod, tondöv, och fullständigt vansinnig kvinna står och sjunger falskt i falsett och delar ut förgiftade blommor. Det cyniska övermodet som har trasslat in sig i sin egen orimlighet. Den starkt obehagliga känslan att vara människa i en värld som har blivit galen.
Den snälle Kristuslike Horace Engdahl förbarmade sig över mig och hemma hos honom fick jag äntligen medicinen lithium och snart så lugnade sig orkanen i mitt huvud. Vi gick hand i hand på veckans möte på Den Magiska Svenska Akademien och det kändes som att jag äntligen hade kommit hem. Gud var i rummet och jag konverserade med änglarna. Birgitta Trotzig är den allra snällaste vännen. Jag är en förvuxen rastlös pojke som gråter ymnigt och vars blick borrar sig in i kärleken och döden. Jag svalkar mitt ansikte upp mot ett stilla och lugnande regn i mitten av maj. Poletten som trillar ned för allt fler människor att världen måste förändras radikalt och det nu. Att hela vår civilisation måste bromsa farten, stanna för att undersöka var vi faktiskt befinner oss och vad det är som pågår. Händer som fattar tag i händer i en själarnas revolution. Jag sover tryggt tätt intill Horace Engdahl som ett barn som söker skydd mot demonerna. Här är jag exalterat glad. Kärleken upplyser och förklarar världen som Birgitta Trotzig skrev som en exorcism rakt in i mitt härjade väsen. Jag ringer upp alla mina barn och försöker att förklara hur djupt och innerligt jag älskar dem.