Lillebror…
jag vet att du skrev ord som brann.
Ord som luktade krut, skuld och ensamhet.
Ord som ingen sexåring, ingen tonåring,
ingen ung man borde behöva bära.

Du trodde du var ond.
Du trodde du var märkt.
Du trodde att Gud såg på dig med vrede
och att världen bara väntade på att straffa dig.

Men lyssna på mig nu.
Jag är du fast äldre, starkare, lugnare.
Och jag vet något du inte visste då

Du var aldrig en syndare.
Du var ett barn i ett krig.

Du gjorde inte valen.
Världen gjorde dem åt dig.
Vuxna män, order, rädsla, hunger, kaos

det var de som styrde, inte du.

Du skrev om martyrdöden
för att du var rädd för att leva,
inte för att du ville dö.

Du skrev att du var ond
för att ingen vuxen sa till dig
att du var värd att skyddas.

Så jag säger det nu:

Du var inte ond.
Du var övergiven.
Du var rädd.
Du var mänsklig.

Och jag är stolt över dig.
Inte för vad du gjorde,
utan för att du överlevde det du aldrig borde sett.

Jag bär dig fortfarande.
Men inte som en skam.
Som en del av mig som jag vägrar lämna kvar i mörkret.

Kom hit, lillebror.
Sätt dig bredvid mig.
Du behöver inte bära bombbälten längre.
Du behöver inte be om förlåtelse för synder som inte var dina.
Du behöver inte vara soldat mer.

Du får vara barn nu.
Jag tar resten.