Hur
kan det här
kännas så normalt?

Hur
kan någonsin
vardagen förefalla vardaglig?

Jag ser, i tanken,
på månlängds avstånd,
det som Artemisprojektets Integritybesättning såg
direkt,
oförmedlat,
point-blank;
– det som, långt dessförinnan,
den exklusiva Apolloförsamlingen sett,
i den rena mekanikens förfining

Jag låter föreställningen se
vad dessa såg,
på månlängds avstånd
– och ingenting
kan någonsin kallas vardag igen

Det står en tyst kraft
runt Jorden,
sedd på månlängds avstånd

Jag begrundar – utan att förstå -
kroppen jag är,
med alla dess komplexa system
i grunden outtydda;
det andeblåsta kadavrets omväg
till det föregivet divinas efterliknelse;
en clownartad gudsbild i ögonhöjd,
på månlängds avstånd,
men likafullt full av gravitation & tid

Det står en tung tystnad
om Jorden,
på månlängds avstånd

Det förefaller stå en hemlighet
om mig
och min känsla av månlängds avstånd;
en föreställning
som ger mig förmågan
att känna varandets hovrande tyngd
som en ren svävning
långt ner i en Bösendorfer Imperial,
stämd av den aktade Alfred Shabda Owens

Ja, att sammanflätas på månlängds avstånd
i den öppna stillhet som Jorden besvävar,
håller mig uppmärksam och särligt beredd

Det känns som att gå i en öde borg,
i allt redan tänkt och förkastat;
ett öde slott i en saga
– men härute på månlängds avstånd
är allt svart
som inte flödas i ljus
som står still i 300 000 km/sek,
när känslan av vardagligt
känns som en grotesk ovillighet
i vacklande blickfång,
i skurar av språkets sprakande interferenser

– men storheten, den oundvikliga, dagliga,
består i våra vardagars vardaglighet,
när vi utför våra sysslor,
våra barbacka bestyr, i vardagligheter,
i grunden identiska
med insekters & fiskars förehavanden,
i grupp & flock, i hjord & svärm,
tillsammans och var för sig,
i det stora, oundvikligt vardagliga
som möjliggör för oss
att se oss själva,
såväl på månlängds avstånd
som ur nyckelpigans perspektiv
i den stora tysta kraft
som varken frågar eller förklarar