Jag fick en sömnparalys. Vi börjar där. Även om ordet sömnparalys för tankarna till panik och rädsla. Så var det inte. Jag var inte rädd, men jag vet inte vad annars jag ska kalla det när medvetandet vaknar trots att kroppen fortfarande sover. Alltså. Jag var medveten om att jag sov, för jag kunde höra mig själv snarka. Jag var inte rädd. Men jag kunde inte röra mig. När jag försökte så for jag runtomkring i rummet. Föll ner från sängen och gled längs golvet, sedan tillbaka upp i sängen igen. Men kroppen låg hela tiden kvar där den låg, fortfarande snarkande.

Och jag kände ett illamående. Inte i kroppen utan i själen. Som när man är magsjuk. Man känner att något måste ut. Något som gör en sjuk. Något främmande som inte ska vara där.

Och jag såg som en svart rök stiga från kroppen ovanför mig. För trots att jag låg på mage så hade jag blicken mot taket.

Och det svarta steg och steg och steg tills det löstes upp i intet och försvann. Jag vaknade. Var åter i kroppen med alla dess förnimmelser. Stel nacke, dreglig kind.

Och ett underligt varmt pirrande i benen som satt kvar länge, länge efteråt.

Det var den upplevelsen, jag upplevde den. Vi slutar där.