Jag bad min klass att försöka se något i en mängd fläckar
och göra egna teckningar av vad de fann då de studerade
de där fläckarna. Närvaron är alltid stor då eleverna kommer
till klassrummet för att rita och lyssna.

Både till vad jag kan ha att förmedla och även till varandra.
För att titta på varandras försök att åstadkomma något.
Att inte alla gör sina försök till att lösa uppgiften, gör inget.
Det är som en kommentator sade om

fotboll under en match. 'Det är lika viktigt att det finns spel
med spelare utan boll, som det är med spel där spelare har boll'.
Jag minns inte riktigt längre hur han uttryckte sig, men det
sade mig i vilket fall något.

Att de som inte 'försöker lösa uppgiften', kan på eget sätt visa
att undantag från regel, kan vara en del av skeendet. Så att med
militärisk disciplin försöka forma 'laget', det bara skulle urarta
till att bli en kadaverdisciplin.

Det är med lust och vilja att prestera med en blandning av
uppgift och egna initiativ, det är möjligt att nå och få framgång.
Lektionen med fläckarna var ett bra exempel på så sätt.
Någon satt och ritade bilar och formel ett,

istället för att försöka lösa den allmänna uppgiften. Men jag har
reda på att en del elever, oavsett vilken lektion de är på, syssel-
sätter sig ofta på egen hand, med just 'egna initiativ', som att
sitta och rita bilar, sammanhang,

blommor eller mönster. Vi har inga datorer eller telefoner på
våra lektioner. Skolan har ett eget rum för det, om det är
'skitväder' ute och eleverna vill tillbringa rasten inomhus
istället. Förutom rum för digitala sysselsättningar

har vi rum för annat, som att fika eller bara sitta och diskutera
'saker och ting'. Klassrum utan digitala hjälpmedel, gör att de
närvarande människorna kan koncentrera sig på det mer basala
under tiden som finns att tillgå.

En annan lärare har funnit på en metod att ta hand om möjliga
avarter i klassrummet. Det som var menat som bus eller uttryck
för rastlöshet och som fått 'gå för långt'. Mer än vad som var en
elevs försök till 'uppror'.

Hon tog upp det en dag i lärarrummet, där vi närvarande har en
sorts plikt att visa oss ute ibland enligt ett roterande schema, satt
vi och bara tog det lugnt, medan några diskutera det där problemet.
Som när någon säger sig känna sig kränkt,

då det är uppenbara försök till utpressning, att vinna för egen del
någonting på saken. Händelsen ifråga kan ju för många kännas
rå och rent ut sagt obekväm, obehaglig. Först satt hon fundersam
och sedan berättade hon om sin egen metod.

Jag blev rätt fascinerad över att höra talas om saken och hon kunde
imponera på mig med sin blotta personlighet. Jag blev dock häpen
då jag fick höra om hur hon brukat gå till väga och efter bara kort
tid fick bukt med allehanda som ofog där.