Jag minns en gång
att solen sken
och varenda gren
bar fåglar i full sång

Den fridfulla tiden
när knoppen gått i blom
och våren härligt from
fulländats på viden

Där bäcken blev till å
och bladens kronor skingrats
och ljus och vatten minglats
för att en och en bli två

Förströdd i bläddran i ditt hår
den gyllene glorian ren
tills dess dagen blitt sen
och vi tillsammans står

Inför skyns stilla rodnad
skymmer solen och vår syn
möts innan läpparna rör hyn
och du ler som förvånad

Att jag verkligen fanns till
mer än minnen och besvär
ett ofullföljt begär
att vara den du vill

Jag minns dig alltför väl
bättre än jag borde
för allt vi gjorde
älskade jag ihjäl

Din rosenröda lenhet
uppå mitt hjärtas kind
smekt av åtråns vind
din forms nätta renhet

I glömska nu förgår
jag ur din sikt
men mitt minnes vikt
skaver ännu sår

Du fann dig en annan
och jag – min egen väg
att enbart bry ha i äg
skårat tungt i pannan

Vidlyftig kärlek skänker
sällan hjärtat ro
ty förtvivlan gro
i tårar allting dränker

Jag minns en gång
jag såg dig utan att veta
hur jag dädanefter skulle leta
efter en kärlek som var lång

2025-05-08