jag bär framtider i kroppen
som saker man inte borde ha kvar på sig

de ligger inte still längre

ibland känns det som att de flyttar sig
när jag andas
eller när du säger mitt namn
eller innan

ingen märker något
så länge ansiktet fortsätter samarbeta

ibland säger du något
och kroppen reagerar först
inte starkt
bara fel

som när man missar ett trappsteg i mörker
fast golvet fortfarande finns där

du gör nästan ingenting

det är det som gör mig rädd för dig ibland

inte rädd som i fara
mer som när något redan hunnit börja
innan man förstår att man borde stoppa det

du sitter där
och jag märker att kroppen håller på att lära om sig runt dig

hemma fortsätter allt

kaffefilter
någon som letar efter hårborsten
ett glas som står kvar för länge på diskbänken

jag svarar när någon ropar

ibland för snabbt
ibland med exakt rätt röst
den där rösten som får allting att låta normalt
även mig

det är konstigt

jag hör den och tänker
att någon skulle kunna leva bredvid mig i flera år
utan att märka när jag började försvinna

eller nej

inte försvinna

det är nog det som är problemet

jag fortsätter vara där
jag fortsätter duka fram tallrikar
fortsätter säga vi måste köpa mjölk
fortsätter lägga mig på rätt sida av soffan

och samtidigt något annat

något som redan börjat gå snett i mig
väldigt tyst
som ett djur som avlastar ett ben
utan att stanna

först syns det inte

sen bygger hela kroppen om sitt sätt att gå runt smärtan

och efter ett tag
är det inte ens smärtan längre
som känns främmande

det är hur naturligt allt fortsätter se ut