Allt och alla som inte fungerar i Sverige. Man kan ju så typiskt svenskt förneka att så är fallet. Man kan låtsas att det är OK, man kan vara övertygad om det. För det är ju en sån skam och ett sånt moraliskt nederlag att erkänna det som faktiskt inte fungerar. Man lägger locket på trauman och problem som man skruvar fast riktigt ordentligt och på med det förtroendeingivande leendet. Man vill ju inte framstå som ett psykfall och bli av med jobbet och vännerna. Man måste vara stark, glad, rolig och i alla lägen tänka positivt och optimistiskt. Samhällsmaskineriet och livet bara måste vara funktionellt. Man vill ju vara
en normal och anpassad människa som inte skiljer ut sig från den harmoniska mängden. Mina föräldrar såg mig aldrig i ögonen när vi
pratade och var tysta i veckor när jag inte hade alla rätt på proven i skolan. Fick min första rejäla depression som fjortonåring och förlorade då mina få kompisar. Nu är jag 28 år gammal och sitter och väntar på akutpsyk för första gången. Depression och allt känns bara surrealistiskt. Jag har tre självmordsförsök bakom mig och blev av med jobbet. Sitter i ett miljonprogram-betongghetto i en liten etta med min mobiltelefon som enda sällskap och tröst.
Har inget riktigt liv och inga nära vänner. Familjen som tar avstånd och tiger. Hade en pojkvän som begick självmord. Jag hoppas att jag blir inlagd. Eurovision Song Contest ikväll. Allting är en mardröm. Snälla Gud hjälp mig.