Mammans förödande tystnad ett par veckor efter att pappa har tagit livet av sig. Pojken som sitter på sitt rum och inte vet vad han ska göra av dagen och sig själv. Tystnaden under middagarna. Tystnaden som underminerar pojkens psyke och verklighetsuppfattning. Det existerar bara ett alternativ och det är att förtränga, stänga av de mörka känslorna, och hålla igång och att hela tiden distrahera sig med lekar, musik och tomt prat. Tystnaden, att inte bli sedd, förstådd och tagen på allvar. Tystnaden, hur jaget sluter sig, stänger in sig i ett skal och somnar in. Mamman som är sorts robot som också söker skydd i sina dagliga sysslor. Mamman som inte är någon riktig mamma så att pojken är föräldralös och ensam med sin sorg, förtvivlan, vrede, rädsla, oro och förvirring. Man bara som trycker på en knapp och stänger av skiten. Man förtränger för att hitta en väg igenom kris och trauma. Man springer runt ute på gården tillsammans med de andra barnen och man är väldigt mån om att visa empati och hjälpa de minsta och svagare barnen. Förträngandet är en slags väldigt effektiv drog som skänker lugn och en underbar känsla av himmelsk eufori. Att ens strategi i det långa loppet är väldigt destruktiv har man inte en aning om. Mamman en högst olämplig förälder som sprider ett mörker omkring sig med sitt bisarra överbeskydd. Hur deras relation har nått ett stadium av medvetslöshet. Den kusligt hotande tystnaden när pojken ska sova. Djävulen ligger under sängen. Att vakna på morgonen och direkt liksom automatiskt stänga av de otäcka känslorna och förtränga. Pojken spelar sin roll riktigt bra i den groteska teaterföreställningen. Mamman är så nöjd med och stolt över sin tappre och duktige pojke. Om lite drygt tio år drabbas han av det psykotiska sammanbrottet, det konstanta helvete som bara inte får inträffa. Men just idag i mitten av maj 1976 har den elvaårige pojken lärt sig att i alla lägen tänka positivt och optimistiskt och att aldrig ge upp. Det är skönt att pappa är borta för han var alltid loser på dekis vilket var skitjobbigt och skrämmande. Alla var vi väldigt trötta och less på honom. Om man sköter sig och är glad och tacksam så får man beröm och kanske höjd veckopeng. Man flyttar till ett mindre radhus snett över gatan i början av juni. Pojken känner sig liksom konstig men det är bara att slå bort. Det är en väldig hastighet i livet på ytan. Att pojken i själva verket är utslagen det är han inte alls medveten om. Allt går ju så himla bra. Nya lägenheten är jättefin och allt är helt perfekt. Pojkens äldre syskon är så glada över att allt har blivit så lyckat för lillebror. Psykosen som varar i ett år 1986-87
är omänsklig, ett fullständigt outhärdligt tillstånd, en tortyr och maximal mardröm. Pojken sitter på sitt rum och lyssnar på KISS, en amerikansk hårdrocksgrupp och han har börjat att packa för att åka till Ammenäs, ett kollo vid havet utanför Uddevalla där hans storasyrra ska jobba. Han är så pass allvarligt traumatiserad att det sjunger om det men mamman är så kreativ med inredningen av den nya trerummaren. Det ska bli så roligt att åka på kollo. Tänk positivt och optimistiskt så ordnar sig allting per automatik som upprepar maniskt som ett jublande mantra. I tystnaden och det händelselösa finns det onda tänker han och har sin stereo på hela tiden medan han lägger pussel eller gör någonting annat intressant. De tre veckorna på Ammenäs passerar som ett slags grått vacum. Pojken är med fysiskt men inte psykiskt men ingen märker något. Tänk positivt. Ingenting ont eller farligt kan hända. Jag är trygg och säker i min härliga familj och i den underbara idyllen på vårt älskade Grönsångaregatan där alla är så nöjda, glada och tacksamma över att leva i det fantastiska och utpräglat trygga välfärdslandet
Sverige. Kungabröllopet går av stapeln och Björn Borg vinner över Ilie Nastase i finalen av Wimbledon. Sverige är ett bra land hävdar Olof Palme men förlorar valet i september. Pojken känner sig konstig i huvudet men kopplar på masken av positivitet och välmående. En man har på eget bevåg flyttat in i lägenheten och ska alltså hux flux föreställa pojkens nya styvpappa. Mamman kvittrar euforiskt vid spisen. Hon är också väldigt traumatiserad och sargad utan att vara medveten om det behöver en trygg och stark livskamrat. Den nye styvpappan är också en skadad och härjad typ men vid middagsbordet är stämningen på topp för det är ju så det ska vara. Man måste alltid försöka att uppskatta och sätta värde på livet och varandra. Styvpappan kör med svart synnerligen grym pedagogik gentemot den chockade och försvarslöse pojken och den så kallade mamman är likgiltig och apatisk. Pojken som bannar sig själv för att han är så svag, rädd, och värdelös. Han uppfinner ett fantasijag som är starkt, coolt, och osårbart. Under psykosen 1986-87 så gör pojken två självmordsförsök. Psykiatrin har inget vettigt att komma med och psykoterapi är omöjligt i det fullkomligt utslagna och urballade tillstånd som pojken befinner sig i. Den vedervärdige styvpappan blir kvar i tre långa år men mamma är så nöjd, glad, positiv, och tacksam. Pojken har börjat att idealisera sina föräldrar och höja hela verkligheten till skyarna. Familjen är som en sorts psykiatrisk klinik för tre vilsna själar men på julafton så är alla lyckliga bland familjen, släkten, och vännerna. Det är ju så det ska vara. Tidsandan är positivism och en oerhörd optimism och ska man bli älskad och accepterad så måste man se till att vara stark, glad, och överhuvudtaget svenskt normal. Pojken befinner i en absurd situation av en total inre ensamhet och vet inte riktigt vem han är.
Musiken är en skön tillflyktsort att ge sig hän och drömma sig bort till okända dimensioner i en tillvaro som är dömd att en ödesdiger dag krascha. Ett omsorgsfullt byggt luftslott som upplöses och pojken förvandlas till ingen och ingenting. Det en skräck- och fasasurrelism att vara tvungen att gå till konsum för att handla mat och bli utstirrad av skitskraja människor.