Han sitter på bänken
där i den slitna gamla lekparken.
Björkarna är högre nu,
men sträcker sig fortfarande
mot samma himmel som då
när han sprang där barfota som barn.

Ja, dessa pojkår.
Alltid med sommar i lungorna,
och världen som en obruten horisont.

Gruset det sjöng under cykelhjulen.
Kvällarna var oändliga löften,
fantastiska äventyr i skymningen.
Dofterna av nyklippt gräs,
och ångande varmt regnvått lutat grus,
en verklighet där det omöjliga
just då var möjligt.

Flickornas skratt bakom skolan,
ett ljud så lätt och så ljuvt,
att det kunde lyfta stenar från pojkarnas bröst.
Var detta kärlek tro?
Eller var det bara upptäckten
att detas hjärtan kunde brinna,
utan att de inte riktigt ... visste varför.

Sedan gick åren.
Måsten som växte sig höga,
en sorts nödvändighetens arkitektur.
Visst, han gick alla trappstegen, ett efter ett.
Hans händer som skrev, målade, åldrades,
och sakta glömde han, hur vinden doftade
där invid barndomens egen scen.

Men nu sitter han då ändå åter här.
Ansiktet en spegel av tidens oåterkalleliga gång.
Människor, platser, ögonblick
har dragit förbi som stilla barkbåtar,
i en minnets bäck.
Ändå finns de kvar djupt inom honom,
som en mild refräng,
men som ingen längre sjunger.

Ungdomen försvinner inte, tänker han.
Den gömmer sig bara där i sprickorna.
Mellan de tunga andetagen,
i doften av regn mot varm jord,
i ett skratt han tror sig höra
när vinden tycks viska hans namn.

Han vandrar bland bilderna.
Inte längre säker på vad som är minne
och vad som är drömmar,
kvarlämnade där längs vägen.
Nej, tiden kanske inte varit någon tjuv,
utan bara en gammal vän som glömt
varför han kom tillbaka just hit.

Han ler, för sig själv.
Inte alls av nostalgi, utan av förståelse.
För varje ögonblick har varit fullt tillräckliga.
Och även det som har gått förlorat
har faktiskt, ändå,
en gång varit ... bara hans.

Copyright © AndLou