... vi kanske tar
allt för mycket för givet ...

... av många olika skäl ...

Det är så mycket
som pockar på vår uppmärksamhet
och det är ofta sådant
vilket lockar för stundens behov ...

... att det får oss att glömma
vad som är mest väsentligt
och som borde ha högre prioritet ...

Det är en trygghet 
att veta i sig
att kärleken
är det största
av naturens
och
Universums
alla under  ...

Den enda naturresurs
vilken förökar sig
ju mer vi slösar med den ...

Likväl den avgörande faktor
vilken avgör mycket och mer än så
av det som händer sen ...

Men även om det är så i grunden
och vi vet
att livets syfte och mening
var för sig och i förening
är att mena oss väl ...

... så är det ingenting
vi någonsin får ta för givet
då det ej blott bara
förutsätter vår 
närvarande uppmärksamhet
utan även prioritet
som fond i och för all 
vår närvarande medvetenhet ...

Ty för utan det ...

... förlorar det allra mesta
vi har, har haft och någonsin får
och ernår
i våra liv 
såväl verklig innebörd som mening ...

För mig
som för stunden
saknar dig 
vars frånvarande närvaro
underminerar 
det mesta av 
det allra mest väsentliga
inom hela mig i grunden ...

... är allt detta 
något av en absolut
och obeveklig självklarhet ...

... vilken dock 
över tiden
kommit att underminera
såväl min perception
kring rådande sitiuation
som 
min tilltro till
att livet i sig
också mig inkluderar
i detta sitt syfte och mening ...

I stunden som är
är det kärleken 
till mina nära och kära
vilket mig ännu bär ...

... och hoppet
om dig som är
den du 
som är ämnad för mig ...

Dig som 
ger mitt liv
såväl
syfte som mening
i allra ljuvaste förening ...

Du fattas mig!