De är fyra barn som står uppställda framför buskarna vid gårdens gräns för att låta sig fotograferas denna varma augustidag 1921. Att det är augusti utgås från att en svamp skönjs i gräsmatten nere till vänster i fotografiet. Buskarna ser fortfarande gröna ut men lövens former har något stelt över sig, som om de börjat krokna.
På höger och vänster sida på fotografiet står de två äldre systrarna, Astrid och Gulli, i mitten deras lillebror, Erik, som är placerad på en undanskymd stol för att komma i linje med systrarnas ansikten. Rakt nedanför Erik sitter den yngsta systern, Lilly, på gräset intill grusgången.
Det som slår betraktaren först är kvartettens buttra uppsyner, alla med en skarp linje mellan ögonen, möjligen ett gemensamt familjedrag. Alla barnen tittar skarpt in i kameralinsen, troligtvis tydligt instruerade, i en blandning av förskräckelse och fascination inför detta tillfälle av förevigande som de inte är vana vid. Intrycket är att barnen inte alls vill stå här, uppställda inför denna främmande maskin, denna söndag efter gudstjänsten. De vill hellre vill leka på sin enda lediga dag. Ja, det är närmast hat eller djup resignation som kameran tycks fånga i deras blickar.
Astrid och Erik har något mer päronformade ansikten än de andra två som är något mer äppelkindade. Samtliga har en gracil rak näsa och tunna läppar. Endast Eriks öron syns och de är kraftigt utstående. Ögonen på samtliga sitter djupt men inte hålögt. Möjligtvis accentueras detta drag av de något köttiga ögonbrynen. Pannorna är ganska bulliga och välvda, förutom på Astrid men hon har också en lugg som något skymmer pannan.
De två äldre systrarna har dagen till ära likartade frisyrer med rosett i håret; Astrid med sin till vänster och Gulli med sin till höger. Man kan ana att de i vanliga fall går med flätor för deras hår är krusigt. Troligtvis är detta innan plattångarnas inträde, utan att undertecknad för den delen undersökt saken. I vilka fall noteras att deras kläder i grovt tyg, kanske linne eller bomull, har diverse lagningar sydd med grov tråd. De två äldre systrarna har en brosch på bröstet; på lillasyster Lilly kan möjligtvis skönjas ett halsband. Lillebror har något som liknar en sjömanskostym. Lillasystern på gräset - den med buttrast uppsyn av dem alla (kanske för att hon placerades längst ned, på gräset) - har samma kläder som sina systrar: blå långärmad skjorta med breda slag, en liten ficka på vänster sida av bröstet samt kjol och långstrumpor. Det är svårt att sia om kläderna är svarta eller möjligtvis blåa utgående från det svartvita fotot, i vilka fall är de monokroma. Systrarnas kläder har i alla fall i en något ljusare ton än lillebroderns som möjligtvis äger en än mer mörkblå ton (marinblå?). Det enda par skor som syns är Astrids som tycks vara ett par blankslitna Mary Janes, d.v.s med rundad tå och spänne över foten.
De två äldre systrarnas händer ser redan grova och nariga ut, möjligtvis av idogt handarbete eller av sysslor i köket eller i trädgården. Det som bidrar till denna tanke är att barn i rika familjer vid denna tiden ofta bar vita kläder. Barnaskaran Nilsson tycks alltså inte ingå i välbärgad familj.
Syskonen är 11, 9, 6 och 4 år gamla. Man kan här misstänka att ett mellansyskon fallit ifrån, vilket nog inte kan betraktas som ovanligt vid den här tiden. Med tanke på syskonens uppenbara allvar är det möjligt att denna stund är förevigad före eller efter det frånvarande syskonets begravning. Kanske är det i själva verket på kyrkbacken de står. Utan att undertecknad tagit del av några siffror kan vi nog utgå ifrån att barnadödligheten vid denna tid var synnerligen högre än idag. Spekulationen om ett dött syskon bör således inte vara helt taget ur luften.
Om bara någon månad detta år ska det historiska ske att Sverige genomför det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Sålunda kan mamma Olivia snart för första gången bege sig till vallokalen, säkerligen med en annan stuns och förväntan än nutidens förstagångsväljare.
Det kan tänkas att pappa Gottfrid står strax bakom kameramannen Ture Ärlund och betraktar sin barnaskara. Kan mamma Olivia också stå i bakgrunden, kanske i armkrok med sin man? Om detta och barnen Nilssons framtida öden är s.a.s ur bild. Vid en snabb överslagsräkning kan vi ändå förmoda att någon av syskonen ännu levde in på 80- eller 90-talet. Om ännu några årtionden ska begrepp som selfies och sociala medier göra sitt inträde. Vi kan bara spekulera över vad barnen Nilsson skulle känna inför sådana fenomen om de ställdes inför dem, denna varma augustidag, möjligtvis i sorg eller blott allmän butterhet inför söndagslekens rubbade cirklar, men vi kan utgå ifrån att detta fotografi fångar en naken ärlighet som undertecknad har svårt att se i dagens mediautbud. Kanske har det blott med tidens gång att göra, att man s.a.s blickar bak genom seklerna, när man ser på fotografiet. Ändå har det något som inte kan försummas: ett tidsdokument som kanske ändå säger, som barnens blickar menar: Var glada över ert välstånd och er demokrati. Ta vara på er jord och era vänner. Ta inga lediga stunder för givna. Stärk er sjukvård era institutioner och det samhälle vi byggde upp åt er.