Han kliver in i ett förvirringens rike, där myten genast invaderar hans kropp.
Romantikens och konstens drömmar reser sig, som en oerhörd, underbar, men märklig teater.

Han ville freda sig mot det reella,
tränga undan kärlekens avsked och dess tyngd,
men verkligheten hinner alltid ikapp den som springer.

Men det finns platser där tiden rör sig långsammare, som om luften bar på en hemlighet den inte vågar uttala. Branta, stenlagda gator slitna av decenniers sökande fötter. Han står stilla. Markens minne måste nu få vänja sig vid honom,
inte tvärtom.

Små ateljéer ligger som glömda färgsprakande hjärtan i gränderna.
Lampor brinner sent, vindarna bär ljuden,
en förströdd violin, ett intensivt, halvfärdigt samtal.

Varje människa bär sin egen myt på ryggen.
Nu måste han omforma sin egen.
Det som griper honom är inte konsten,
utan en total, men ödmjuk ensamhet.

Denna ensamhet lägger sig likt en vänlig hand på hans axel, den vill skydda honom ifrån det han en gång älskat.
Ja, att fly och att söka, två sanningar som rodnar inför varandra.
Men även flykten är en form av mod,
ett mod som sällan får leva upp till sitt rätta namn.

Där han vandrar fram, låter han händerna glida över rostiga räcken, han andas in doften av vått trä, nybakat bröd och terpentin.
Men paletten i hans bröst skiftar färg,
och tvättas ren av nya intryck.

Han möter gåtfulla människor i moln av cigaretrök och ... annan rök, de grälar passionerat om idéer, men aldrig om bristen på pengar.
De är trasiga, pittoreska,
men där i sprickorna brinner ett ljus.

Så, under en himmel mellan blått, karmosin och violett, sitter han nu i ett öppet fönster, 8 meter ovanför gatan.
Ett glas rött i handen, penslar utspridda i en sorts kalkylerad oordning.
Men hans blick är fäst bortom dukens torkande färg.

Det finns inget stormigt, inget dramatiskt,
bara en lätt inre bris som fyller honom.
Han tankar rör sig kring alla nyväckta känslor,
om minnen från havet, men även om flykten.
Han ler åt sina egna metaforer,
och låter tystnaden sköta logiken.

I ett tvivelaktigt rengjort fönster ser han sin egen spegelbild.
Den stackaren som anlände i förvirring är borta.
Kvar finns någon som vågar möta både saknad och framtid, sida vid sida.
Ja, en nästintill vuxen man.

Men varje ny början bär ändå en skugga.
Verkligheten knackar på i ännu oöppnade brev,
i nattliga drömmar som bär dofter av det förflutna.
Inget kan förbli en dröm för alltid,
känslan måste bli varaktig, eller falla isär.

Efter ännu en natt utan sömn, ser han hur morgonljuset sprider sig över hustaken, likt ögonlock som långsamt öppnas,
just då faller insikten på plats.
Det är detta som är ... att finnas till.
Att ta emot det underbara och det märkliga, det smärtsamma och det flyktiga, och låta det få forma historien.

Han andas in den kyliga morgonluften,
och på utandningen viskar han till den vaknande staden,
”På denna plats ska jag inte bara finnas.
Jag ska leva.”