Många folksagor har förmågan att trösta
och kunna visa på att känslan av självhat
är ett sätt att förneka verkligheten...att
i princip SKYDDA den yttre, verkliga
förföljaren...från en svunnen tid.

Det FÅR inte vara så hemskt att den man
velat älska och anförtro sig till var den som
gjorde en mest illa.

Men så var det i alla fall.

Hämnas genom att slå dig fri
från det inre spöket och se att du var
ett barn
ett oskyldigt barn
förföljarens offer.

"Det finnms inga spöken"
sa dom.

För "dom" var själva
spöket.

Det var en gång en elak typ...