Jag hör Morton Feldman
i lägerslagen,
bakåtlutad uppmärksamhet;

lugna tankebanor
i en redan från begynnelsen
avgjord strid
i en tillbakablickat förgänglig kropp:

tysta dagar
som väller lugna hav
med stim av fisk
och trycksatta djupgravar

Jag ser Feldmans kammarstycken
som luftiga skisser
under öppna skyar;

varje liten förändring noterad
i glas,
varje vindil
ett skepps födelse;
varje drunknad
ett havs intyg,
en oceans sanning,

och ute i de långsammaste partiturens
avlägsna angivelser;
lysande himlakroppar i svävande tid,
där Feldman kalligrerar
tabnernaklens flödescheman
på zen-japanska

Jag hör Feldman bäst barfota