Var ny dag
är så öppen
att inga tillnamn håller måttet;
inga vägar bär av,
när egentlig & förmodad
– utan att blinka –
repar upp vanemönster
som felstickade yllen,
och inga timmar svarar upp
i det strumpstuckna soldiset;
det sega ljuset blödande ur tiden
som kådan ur gammeltallen i hästhagen;
alla år ruvande i sina gödel-gömslen,
seklerna ömsande i hallucinogelhålorna
när vita ansikten vitnar
i standarljusens motljus,
och svarta ansikten svartnar
i mörk energis bakvatten
när ? bryter cirkeln
och det periodiska systemet knakar
i fogarna;
när Shakespeare tar plats
i Stuck Inside of Mobile
with the Memphis Blues Again
och mina barfötter stillatiger
långt ut i feldmanska synfälts
Children of the Corn

Skeppen tär på lufthaven
och lufthaven sluter sig bakom dem
som hårt hållna hemligheter

Luftskeppen sänker sig tungbukade
i absoluta tal
mot landningsbanorna,
och luftens osynliga virvlar
virvlar fyrdimensionella
bakom dem
som väsande ormar

Rösten är regnig när jag berättar,
men berättelsen är en sprucken hämsko
i radutbrytningarna

Det sägs att döden är en slät kopp kaffe
vid slutet av köksbordet,
men ute i världen
vibrerar den tunga industrin
som åldriga borduner

I ett vidare perspektiv
försöker ebolan utjämna förutsättningarna