Ett ljus som aldrig slocknar
vilar djupt i mitt inre.
Här är en sommarmorgon så tidig
att världen ännu inte är medveten,
om sitt eget uppvaknande.
Luften den är ljum och fuktig,
och daggen ligger som utströdda stjärnor över gräset, likt små, glittrande sanningar.

Allt stannar upp i detta ögonblick.
Tiden tvekar.
Där på verandan sitter jag,
medan solen stiger som en tanke upp ur tystnaden.
Fåglarna ritar mönster i skyn,
bärare av en glömd vetskap,
naturen ska inte förstås,
den ska helt enkelt bara upplevas.

Ljuset rör sig nu över kullarna,
långsamt, ja nästan vördnadsfullt.
En mjuk hand som smeker varje strå,
varje blad, varje skugga
till eget liv.

Hur sällsynt är inte denna stillhet?
I vardagens brus förlorar vi det mest levande,
som är just tystnaden,
rytmisk som vindens andning,
en omärklig närvaro som bara uppenbarar sig
när vi slutar jaga den.

Denna morgon är jag varken på väg eller på flykt.
Jag bara existerar.
Ett enda andetag i total samklang.
Här är tiden heller inte något som flyr,
den vilar.
Den rinner inte bort mellan fingrarna,
den dröjer kvar i vindens rörelse över ängen.
Inga tankar, inga minnen.
Jag är bara en del av denna morgon,
lika flyktig,
lika evig.

Det är inte platsen jag längtar till,
inte ens sommaren.
Det är den inre stillheten,
den som tillåter oss att höra världen andas.
Känslan av att ingenting saknas.
Att livet, just nu, just här,
i daggens klara spegel och fåglarnas vilda sång,
är fullständigt ... jävla underbart.

Copyright © AndLou