En tänd cigarett mellan fingrarna,
en starköl i handen,
på uteserveringen vid gatan bredvid parken,
där jag bjuder fåglarna på en pommes eller två.

Ljudet av puttrande mopeder
och långa bussar
i den stekheta solen
där gatan blir som kol,

lukten av blommornas lycka
blandad med bränd bensin.

Jag kisar mot solen
och tänker på gamla ord
skrivna av döda män,
medan jag betraktar
de knallgula maskrosorna
som växer i gatan.

“Lev i solen, simma i havet,
drick den vilda luften”, som Emerson sa.

Ibland är det inte svårt att leva.
Ibland måste man bara leva för att leva.

Men nu har molnen täckt solen,
som en filt av sockervadd,
min cigarett har blivit en fimp,
och min röda panna
skriker att det är dags att åka hem.