Ett ljus jag bär djupt i min själs gömda vrå,
en morgon då världen är långt ifrån grå.
När luften är ljummen och daggen är klar,
och sanningar glimmar där gräset står kvar.

På verandan jag satt när ur tystnadens famn,
steg solen nyss kysst, och hon viskade ditt namn.
Och fåglarna vävde sin flykt i det blå,
med den kunskap som vi har så svårt att förstå.

Mot kullarna rörde sig strålarna ner,
en smekning som liv åt var skugga nu ger.
Hur sällsynt är stillheten, här mitt i vår tid,
där vardagen nu jagar bort all tystnad och frid.

Men vinden drog andan och världen stod still,
när jag inte längre fann skäl att dricka mer till.
På flykt var jag inte, och på väg ingenstans,
jag levde i stundens gudomliga glans.

Tiden hade flytt ifrån timme och dag,
och jag fick vila och stanna till mitt eget behag.
Jag mindes den dåtid som dragit mig fram,
när jag njöt varje droppe och sköt varje gram.

Min längtan går ej till den sommar som var,
men hem till den stillhet som i själen finns kvar.
Där ingenting saknas, där allting är helt,
och livet i daggen enbart är vackert och rent.

Copyright © AndLou