jag försökte muntra upp mig själv genom att skriva en dikt, det gick sådär. det är inte lätt att skriva bra dikter med nackspärr, det blir lätt stelt då, ingen gillar stela och onaturliga dikter, jag tänkte på ett grishuvud skulpterat i smör som en slags nihilistisk symbolik, det hela var rätt så pretentiöst, hur går man vidare från ett grishuvud skulpterat i smör på ett silverfat med ansiktslösa människor som stod runt omkring och hummade? det är svårt att skriva nihilistiska grejer utan att det blir dåligt, även att skriva om döden och kärlek är svårt utan att det blir dåligt, det mesta är rätt dåligt ändå, men somliga människor märker inte av att deras dikter blir dåliga, det är en bra egenskap att ha ändå, att kunna producera dikt efter dikt som egentligen är skitdåliga men som man själv tycker är bra, dikten med ett grishuvud skulpterat i smör kanske hade gått hem då, det hade varit en fin upplevelse ändå, kanske hade man även kunnat skriva om sin nackspärr då och tänka att det blev en intressant dikt, typ exakt i vilken kota och sådär det gjorde ont, att man varit hos en fysioterapeut som gett en uppsättning övningar man ska göra, och vilken hållning man ska ha i fortsättningen, kanske ett bra tema för en diktsamling ändå om man nu är immun mot självkritik,
man kan också skriva postmoderna dikter som alla boomers hatar; typ "fostret och självmordsbrevet i nakna rum av silikon." det finns många bra teman när man är immun mot självkritik, men det är jobbigt att skriva, man kan få huvudvärk av det, det liksom låser sig och man hittar inte ut, man kan supa som bukowski gjorde men då blir man fet och trött, jag orkar inte bli fet just nu, det hade varit jobbigare än att skriva dåliga dikter, många tror dock att de är bukowski för att de skriver om hur mycket alkohol de dricker eller för att de skriver om socialrealistiska grejer som arbetarklassen och dylikt, det är dock rätt cringe med medelklassmänniskor som skriver som arbetarklass eller som försöker vara bukowski, men det är skönt för dem om de nu är immuna mot självkritik de också,
jag tycker även att det är svårare att skriva på sommaren, då är man lite piggare och gladare pga ljuset och värmen, det är smidigare att skriva om man är själsligt nedbruten som man är i januari, när man inte har sett solen på många månader och man är svältfödd på värme och färger och dylikt, då kommer den nihilistiska prosan ut på papperet lättare, man känner sig lite som céline i januari i sverige när man lider av själsligt armod pga kylan och mörkret, då kan man skriva dikter som "ett grishuvud skulpterat i smör med diskbråck i kota 6" utan att skämmas över att det är självbiografiskt mellan raderna, det finns så mycket att skriva om ändå när man tänker efter, och man måste inte dricka alkohol eller ta droger för att hitta inspiration till sina texter, jag är spiknykter och har nackspärr och har ändå skrivit den här texten, och kan jag så kan du, man måste bara tro på sig själv,