det börjar alltid
med någon som
sitter böjd över papper
och tror natten är oändlig
baudelaires opium rinner
som sirap nerför väggarna
strindberg skriker i kloraldiset
och någonstans i ett amerikanskt kök
skruvar kerouac upp locket på benzedrinet
som om det vore guds egen startknapp
det är flödet
en jävla motorväg av hjärnor
som brinner i olika färger
1800-talet
mörkbrunt opium tungt som våt jord
alkoholens gula dimma
en hel epok som luktar gammal medicinlåda
1900-talet
kokainet glittrar som trasigt glas
men amfetaminet
det är den vita linjen mitt i vägen
den som aldrig tar slut
den som säger
skriv
skriv
skriv
du kan sova när du är död
auden tuggar tabletter som om de vore stavelser
philip k. dick hör väggarna prata
ginsberg ser alfabetet vibrera
och hunter s. thompson
är bara en mänsklig centrifug
som råkar ha en skrivmaskin fastskruvad i bordet
sen kommer LSD
som en regnbåge som glömde hur man beter sig
huxley öppnar dörrar
kesey river dem av gångjärnen
ginsberg sitter i lotus och skrattar åt grammatiken
allt detta
alla dessa hjärnor
alla dessa epoker
är bara en enda lång
puls
en enda
lång våg
av människor som försöker
tvinga språket att hålla jämna steg
med deras inre stormar
och ändå
när man skrapar bort allt
är det bara detta kvar
en människa
ett bord
ett ljus
och en vilja att skriva något
som överlever natten