Kvällen har fallit med lavendeldoft,
balkongen står som en fredsprydnad,
och den varma vinden, med sidensteg,
smeker ditt ansikte utan rädsla.

Månens ljus, blekt och litet,
sträcker sig över fönstret för att klä dig,
och skuggorna, i sin tysta ro,
vaktar din sömn som en lykta.

Och hela staden, fångad i andedräkten,
et verkar som en hamn som drar skeppen in i sig,
lämnar bara drömmarna att stiga upp.

Och du, i denna natt utan nåd,
somnar med hjärtat i gudomliga händer —
och lavendeln håller plats för ditt ärr.