Idag är min trädgård öppen i hennes famn för er!
En ny läsning av Derridas tänkande – både generativ och dekonstruktiv!
Men i hans tänkande stöter jag på några problem kring centraliteten som jagar mig!
En generativ läsning kan inte bli stabil, men den går mot horisonten, eftersom dess egenskaper är skrangliga!

Enligt Jacques Derrida och hans dekonstruktion!
Vi kan säga på ett annat sätt att människor är som skrot eller skräp, och vi säger att det beror på människors ärftliga gener.
Vi har tre ämnen som kanske kan täcka allt. Kan du se "Läran om idéerna" hos "Platon" som "Derrida" stödjer sig på?
Du föds i en familj som har en evig historia. Det betyder att alla egenskaper redan finns där: färg, storlek, moral.
Dessutom är även samma sjukdomar ärvda.
Alltså: du är inte du! Och jag är inte heller jag!
Vi representerar ingen! Vi är bara djur som promenerar bredvid varandra. Vi lever bredvid varandra, inte med varandra, Kanske passar det med Derrida om ingen centralitet.
Så länge vi kan göra allting för att mätta min lust med varje kvinna, från det nära till det avlägsna, oavsett om de är släktingar eller främlingar.
Dekonstruktionen hos Derrida slår sönder centraliteten och huvudpunkterna.
Jag tror att människor har satt sig själva i en pinsam situation när de tror att de är goda och fina varelser i världen!

Kanske har Platon rätt när han tror att Läran om idéerna leder oss i våra liv!
Med Derrida är saker annorlunda eftersom han utgår från dualism, som närvaro/frånvaro, rättvisa/orättvisa, gott/ont... osv.
Därför måste vi kämpa och strida mot orättvisa, och vi visar att människor har rätt till livet.
Man kan inte förstöra och riva ner centraliteten bara för att förstöra, utan för att bygga.
Jag säger att alla människor är lika inför orättvisan hos en diktator, från brodern till främlingen.
I ett sådant samhälle finns det ingen skillnad mellan kungens son och bondens son.
Så kan man förstå dekonstruktionen med ett politiskt citat.