Märkligt hur enkelt det var
att vika sanningen som ett pappersflygplan
och kasta den från balkongen
medan vi stod kvar med löften
som snöflingor i april
ändå lät jag dem falla på min tunga
och väntade på att de skulle stanna

Jag stod framför spegeln efteråt,
såg på främlingen som tittade tillbaka
med ögon som visste allt men sa ingenting
händer som fortfarande darrade av att ha
släppt taget
om allt jag lovat att hålla fast vid
mina egna andetag blev soldater i mörkret
ett krig som rasade genom rummet när jag
försökte somna

Nu samlar jag mina spillror i tystnad
bär dem som krossat glas i kupade händer
försöker lägga dem tillrätta i bröstet igen
men inget passar som förut
blodet från såren blir bläck på papper
en bekännelse ingen annan förstår
Så jag viker den som ett pappersflygplan
men låter den ligga kvar på balkongen