Kvällen vek stilla över skogens bryn

och vinden fann vägen till vår stig

vi gick utan hast men steg för steg

som om marken redan mindes vårt bryn

Granarna stod med sitt mörka lugn

och mossan tog emot våra spår

Det som vi bar hade inga namn

bara tyngden av levda år

ändå blev skogen alltmer öppen

som hjärtat blir när någon står kvar

Ingen frågan var vi kom ifrån

träden nöjde sig med vår närvaro

Ett blekande ljus föll mellan stammarna ned

inte starkt men tillräckligt nära

så lärde vi också att det lilla

kan bära en människa genom det svåra

kvällen slöt sig sakta sin grönskande famn

vi gick och skogen bar vårt namn