stilleben
i lod hänger bilden som tar tag i mig
de ögon som öppnar nya portar
och det leende som bryter konflikter
så fordrande i mitt avskalade ego
att självinsikten skrattar åt mina egna handlingar
planeten längst bort
och du var solen
medan omloppsbanan bara väckte mina brustna tankar
det borde vara enkelt, men döden är enklare
men där,
just där i svärtan finns dina blickar sköra som bländar mitt egen mörker
som målar ett universum i min hand
och ruvar på kärlek som värmer min gravitation
trots att smulorna mättade min vilja att existera
där kunde enkelheten få frodas utan inblandning av komplikationer
och av olikheter som utan nåd förintar
drömmar av beröringar var ett nog
i en själslig fängelsehåla
och sökandet efter magin
blev en evighet
bilden hängde där på väggen
och jag från taket