Att inte ha någon
Ansats bara hamna
Plumpt i livet efter
plankan rakt ner i
en blöt sandgrop

Att sakna det där
sista knycket och
få se pendel och
tunnelbane-dörrar
Dra igen framför
kroppen ideligen

Men man slipper
i.a.f hetsa upp sig
alltjämt i onödan

Och någon tycker
ju om en trots allt

Fast man ju ibland får
höra: kom igen nu då!

Den fysiska sävligheten
Vart kommer den ifrån
sedan tidig barndom?

medans det går att hetsa
upp sig på annat men inte
på att försöka springa ifatt
Innan en buss startar

Äsch jag hinner inte,det
går fler( om en timme)

Där den Sege alltid vinner
över Stress-putte i längden

Är det verkligen så,eller
bara en onåbar känsla
som alltid kommer lite
försent i livets hektiska
Tillvaro?