Månens sken lyste upp den stilla horisonten

vågen vilade på löften

blickande över en önskan om hoppfull återförening

till det sköte där blinda ögon fann sin ro

ropande de ljusnande vågornas namn

måsen färdades med skälvande brutna vingar

vindarnas åror viskade sitt namn

havens flämtande andhämtning

bar en tidlös väntan skyndandes efter gryningen

en mödosam kamp till fjärran land

saknad bar längtan

återvändanden bar ändlösa minnen

osynligheten var nåbar utan namn

segelduken bar sin vind

över tidvattens saktmodiga gång

för att bida sin tid över förgången värld

saltdränkta kinder snuddade

vid en stängd vidöppen dörr

tystnadens sång ljöd över brisen

förgänglighetens sköra fasor

dolde sitt ljusnande skugga

vägen bar oss till hemlighetens slut

ovan himmelens grå skiftande molntäcken

smorde varandets svar

en stilla bekännelse

över ändlöshetens sfär

… där själen fann ljus