Mina så kallade föräldrar var två mycket psykiskt störda, skenheliga pajaser. Övertygat kristna dessutom. Ska jag som en psykotisk 22-åring få lida för det hela livet där jag i början av augusti 1987 irrar omkring på stan som en mycket rubbad och förvirrad zombie och blir utstirrad av en förskrämd och mycket förbannad omgivning i den falska idyllen Örebro den lilla skenheliga frikyrkliga skitstaden där till och med rebellerna är utpräglade trygghetsnarkomaner?     Ska det aldrig ta slut? Hela min barndomsfamilj är ett postraumatiserat sjukdomstillstånd. Hela världens samlade ångest, kalabalik och förtvivlat snurrande kaos kör runt i mitt blodomlopp. Jag var en lycklig grabb på lågstadiet men efter det att min pappa begick självmord natten mot min elfte födelsedag gick allt åt helvete. Jag går från stan hem till det närbelägna Örnsro. Om man förnekar sina känslor så blir man dum i huvudet. Jag stängde av mina känslor i tio år fram till det psykotiska sammanbrottet för snart ett år sen. Lägenheten är en öken. Det så kallade livet är uppslukande tomhet som har ätit upp mig. Det är aldrig sen fyra månader någon som hör av sig. Poeter och psykiskt sjuka är världens judar. Kör oss till Auschwitz så att vi får bli fria från det plågsamma och pinande livet. Psykiatrin klarade inte ens av att ställa rätt diagnoser och således är jag utan mediciner. Hur skräckinjagat avskydd man är som väldigt allvarligt psykiskt sjuk, en livsfarlig smittbärare som måste isoleras och glömmas. Jag sitter som förhäxad och stirrar på TV:n som vanligt, för att dämpa den surrealistiska känslan en aning. All denna tillgjordhet i samhället och världen. Jag är hur som helst äkta i mitt psykotiska tillstånd. Det är svart i skallen. Jag vet inte vem jag är. Är det månne någon annan som vet? Existerar jag som person överhuvudtaget och har jag någonsin gjort det? Människorna i höghuset mitt emot som stirrar på mig och rapporterar till djävulen.

Svartån som majestätiskt överlägset stilla och lugnt flyter förbi och överhuvudtaget inte bryr sig om hur jag har det. Mikrofonerna inuti min hjärna. SÄPO som lyssnar av mina sjuka tankar. Internerings- och korrigeringsläger i Svalbard kommer det att bli för mig. Det är jag absolut förvissad om. Telefonen som nästan inte har ringt på fyra månader. Solen som växer och snart slukar Jorden. Greve Draculas hånskratt inne i garderoben. Snart ska han straffa mig för mina synder. Jesus är gravt dysfunktionell, likgiltig och handlingsförlamad.
Lägenheten är en elakartad organism som har slukat mitt förstånd och minne. Telefonen som skräller till. Smått chockad svarar jag trots att jag vet telefonen är avlyssnad av den arroganta antikärleksenheten på kommunen. Det är A. som undrar hur jag har det. Hon är en god häxa och väldigt sällsynt undantagsmänniska. Hon vill att vi träffas. Hur kan någon vilja träffa mig som är så sjuk, rubbad, misslyckad och totalt värdelös? Badkaret viskar: träffa henne inte, det kommer bara att gå åt helvete. Ingen kan älska dig. Jag lägger mig i sängen. Kaoset som kör runt runt i huvudet, hopplöst ohanterligt. Jag har varit extremt skräckslagen så länge att det är normaliserat. Ett slags permanent undantagstillstånd. Jagets död. Ett svart vacum av ensamhet och hopplöshet. Gud som straffar mig utstuderat med psykos därför att jag i mitt förra liv var en grym nazist under det andra världskriget i ett förintelseläger.